Cheferna i Krokoms-fallet frias i hovrätten

Hovrätten friar två chefer från att i strid med vad som ålegat dem enligt arbetsmiljölagstiftningen ha orsakat en medarbetares självmord.

Enligt 3 kap. 7 § brottsbalken döms den som av oaktsamhet orsakar annans död för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Om oaktsamheten består i att chefer eller andra som har skyddsansvar enligt arbetsmiljölagen inte har gjort vad som krävs av dem i arbetsmiljöhänseende rubriceras gärningen arbetsmiljöbrott (genom vållande till annans död), 3 kap. 10 § brottsbalken.

I juni 2010 tog en socialsekreterare i Krokoms kommun sitt liv efter att under en längre tid ha utsatts för kränkande behandling av sin närmaste chef. En tid efter den tragiska händelsen åtalades två andra chefer, socialchefen och chefen för individ- och familjeomsorgen (IFO-chefen), för att genom oaktsamhet har orsakat mannens död. I sin dom i februari 2014 gick tingsrätten på åklagarens och målsägandes linje och dömde de båda cheferna för arbetsmiljöbrott till villkorlig dom och böter. Enligt tingsrätten hade cheferna underlåtit att göra en grundlig mobbningsutredning samt en mer ingående omplacerings- och rehabiliteringsutredning. Dessutom hade de, i ett skede när de borde ha insett att mannen i fråga mådde mycket dåligt, underrättat honom om att skulle komma att avskedas trots att det borde ha stått klart för dem att det saknades saklig grund för avsked. Därigenom hade cheferna genom såväl underlåtenhet som aktivt handlande av oaktsamhet orsakat självmordet.

Såväl cheferna som åklagaren överklagade domen till hovrätten vars majoritet nu friar de båda cheferna. Enligt majoriteten har cheferna visserligen agerat oaktsamt men gör, med hänvisning till Högsta domstolens praxis, bedömningen att det inte i något avseende rör sig om sådan oaktsamhet som kan leda till ansvar enligt brottsbalken. Med oaktsamhet kan enligt denna praxis nämligen inte förstås vilken avvikelse som helst från ett helt aktsamt beteende.

Mot denna bakgrund konstaterar hovrätten därefter att en mer omfattande omplaceringsutredning inte med säkerhet hade lett till att mannens situation hade förbättrats och att cheferna faktiskt hade vidtagit vissa åtgärder för att kartlägga rehabiliteringsbehovet. Beträffande mobbningsutredningen konstaterar hovrätten, i likhet med tingsrätten, att den visserligen var undermålig till följd av bristande kompetens hos IFO-chefen som var den som genomförde utredningen. Domstolen menar dock att i avsaknad av tydliga föreskrifter om hur sådana utredningar ska genomföras så kan inte heller bristerna i anslutning till utredningen vara sådana att de ska bedömas som straffbart oaktsamma. Av målet framgår dessutom att IFO-chefen först hade bett företagshälsovården göra utredningen, men att när de vägrade beslutade att göra den själv. Vad slutligen avsåg underrättelsen om avsked framgår av utredningen att initiativet togs på högre nivå och att åtgärden stöddes av bl.a. personalchefen. När socialchefen undertecknade underrättelsen om avsked var han visserligen oaktsam genom att inte göra en självständig bedömning av om grund för avsked förelåg, men att denna oaktsamhet inte är så klandervärd att den är straffbar.

En ledamot är skiljaktig och anser att de brister som konstaterats i chefernas handläggning av ärendet utgör straffbar oaktsamhet. En annan ledamot är skiljaktig när det gäller motiveringen av socialchefens ansvar i fråga om hotet om avsked.

Gillar du det du läser? Dela detta inlägget!